”En dag tog Eva och jag mod till oss och frågade blockäldsten om vi skulle få träffa våra föräldrar snart. Vi längtade så efter dem. Hon tittade konstigt på oss. Hade vi förlorat förståndet? Träffa våra föräldrar? Hon pekade bort mot en byggnad med en hög skorsten. Den spydde varje dag ut illaluktande rök över lägret.
-Där! Ser ni röken? Där har ni era föräldrar”
Magda Eggens, egentligen Magdolna, skriver lättläst men med en sådan känsla att det är svårt att inte leva sig in i boken och känna vrede, förtvivlan och sorg över vad så många människor tvingades genomgå under andra världskriget.
Boken är alltså en självbiografi där hon berättar om sig och sin familj innan, under och efter andra världskrigets slut. I boken skriver hon om anledningen att hon valt att skriva flera böcker om vad hon upplevde under kriget;
”Dagens unga är mina budbärare in i framtiden. De ska föra minnet av Förintelsen vidare till kommande generationer så att det aldrig mer kan upprepas.
Ja, det finns hopp för oss människor. Det är min fasta övertygelse”
Magda började skriva böckerna när hon kände utanförskapet och främlingsskapet öka, när hon såg unga män höja sina armar i vädret och ropa Sieg Heil, när människor började förneka de förföljelser som hon och hennes släktingar utsatts för. Hon kunde inte acceptera att någon försökte ta ifrån henne delar av hennes liv och hennes föräldrar och systers död.
Boken är kring 95 sidor vilket gör att en bör ge den en chans även om en är en person som normalt inte gillar att läsa böcker. Budskapet är viktigt och språket är lätt att ta till sig. Jag måste berätta börjar med att Magda är på väg tillbaka till Gislaved, staden hon kom till efter att hon blivit befriad och där hon fick sitt första arbete, för att hålla två föreläsningar om sina upplevelser. Sedan får man följa henne tillbaka till den lilla staden Kisvárda i nordöstra Ungern där hon växte upp, hon berättar om hur vardagslivet var för henne och hennes familj innan kriget bröt ut. Hur judarnas rättigheter begränsades mer och mer och hur de till slut tvångsförflyttades till ett ghetto.
I ghettot var det trångt med väldigt dåliga levnadsvillkor vilket ledde till att många människor valde att begå självmord. En dag är deras namn med på listorna som anger vilka som ska förflyttas till arbetsläger – denna dag har de både fruktat och längtat efter.
Familjen sätts på ett tåg, i boskapsvagnar, där de i tre dagar färdas mot slutdestinationen Auschwitz. Direkt de kommer fram skiljs Magda och hennes lillasyster Eva från resten av familjen. Magda har lovat sin mamma att ta hand om Eva och förutom första dagarna då hon bara är uppgiven och ledsen är det ett löfte hon tänker hålla. Magda beskriver sakligt vilka olika arbetsuppgifter man kunde ha i lägret, hur de avhumaniserades vid ankomsten, hur bristen på mat får tjejerna att under nätterna drömma sig bort till festmåltider och rädslan hon kände över att åka fast för att ha gjort något fel.
Det är ohyggligt att tänka på vad intolerans mot andra människor ledde till för de 5,6-6,3 miljoner judar som dödades under andra världskriget – för att inte tala om vad alla överlevarna tvingades genomlida.
Jag tycker alla borde läsa boken. Förintelsen kommer alltid vara lika viktig att läsa om, vi är skyldiga alla dem som fick sätta livet till att vi inte glömmer bort deras öden.
Det finns länder i Europa idag där ex romer förföljs och inte har samma rättigheter som andra, jag vill som Magda tro att det finns hopp och att vi kan lära av de misstag som gjorts tidigare.
/Madde
Prolympias skolbibliotek 